Grattis till Daniella Sado som vann skrivtävlingen!

Torsdag 30 oktober 2014

Vad mina ögon har sett…

Jag kunde fortfarande inte förstå att vi var fria från kriget än. Allt kändes bara som en mardröm jag ville vakna ifrån. Men, var vi verkligen fria eller var det kanske bara början på allt? I så fall, vad skulle hända med oss nu?

Jag satt på bussen framlutat mot sätet och kunde inte få min hjärna att sluta arbeta, klumpen i halsen vägrade att försvinna och rädslan jag hade inom mig vägrade att lämna mig. Ständigt proppade det upp nya spekulationer och scenarion inom mig om vad som skulle hända. Jag var rädd men försökte dölja det så att min syster Maria som endast var 9 år gammal inte skulle bli mer rädd än hon var. Jag försökte hela tiden förklara för henne att allt var över nu, trots att jag själv inte visste om det verkligen var så. Det var jobbigt och jag vet inte hur bra jag lyckades med det. Att sitta där och säga saker som man själv inte visste stämde, att helt enkelt ljuga för sin älskade syster var inte lätt. Men jag kunde inget annat göra. Jag hade lovat mamma och pappa att ta hand om henne och beskydda henne.

Jag vände mig om mot fönstret och kom bort i mina tankar direkt. Jag kunde inte undgå att tänka på det som hänt. Om det verkligen var så att vi var fria från kriget, vad skulle hända nu? Hur skulle jag kunna leva efter allt det hemska jag sett och varit med om? Vem skulle ta hand om oss? Vad skulle hända med oss i Sverige? Jag försökte tysta ner på alla frågor och tankar som sprang runt i mitt huvud. Jag hörde ständigt skriket inom mig och det kändes som att alla runtomkring mig på bussen också hörde allt. Ljudet av alla vapen, skrik av oroliga människor, smärtan av de slag man fick för att man inte velat lämna sin familj... Det försvinner inte. Jag hör och ser allt fortfarande. Det gör ont. Smärtan jag känner på bröstet är obeskrivlig.

Den enda jag ville göra just nu var att åka tillbaka till Syrien och leta efter mamma, pappa och Kristian. Tänk om de lever, eller är de verkligen döda? Ännu en gång vände jag mig om mot fönstret för att komma bort från alla mina tankar. Allt var så fint och grönt. Barn lekte utanför och hade jätte roligt och skrattade. Allt var så fint, så fint att det nästan kändes som att jag var i en dröm. Det enda vi hade fått se de senaste månaderna var döda kroppar, sjuka människor, förstörda hus. Nu kändes det som att jag hade kommit till en helt ny värld, en värld utan krig. En värld där alla tycker om varandra, en perfekt värld helt enkelt.

Helt plötsligt känner jag att bussen stannar.

-       Vi är framme skriker en man på engelska.

Jag tar min systers hand och stiger ut ur bussen. Alla är så glada och lyckliga. Jag kollar på Maria och ler och sedan rinner tårarna på båda mig och min 9 åriga syster.

Kriget är verkligen slut, vi är fria, men ändå visste jag inte om jag grät för att jag var glad eller för att jag var ledsen. Jag var glad för att vi hade klarat oss men tanken på mamma, pappa och Kristian fick min glädje att slockna. Hur ska jag kunna leva utan dem?

En svensk kvinna som var med och hjälpte oss under hela bussresan kom fram till mig och Maria och sa att vi skulle följa med henne. Kvinnan hette Sahra och jobbade med ett av FN´s organ nämligen UNICEF (United Nations International Children Emergency Fund). Sahra skulle visa oss vart vi skulle bo och ge oss nya kläder. Sahra var en otrolig fin och omtänksam kvinna som påminde mig väldigt mycket om min mamma. Dessutom kunde hon både engelska och syrianska så det var inte alls svårt att förstå henne.

Rummet vi skulle bo i hade två sängar, en dusch och en toalett. Det var ett litet och trevligt rum. Sahra gav oss nya kläder och sa till oss att vi skulle duscha och sedan sätta på oss de nya kläderna vi fått. När jag gick in i badrummet för att duscha började jag känna ett obehag. Det gjorde ont i hela min kropp och det bara skreks inom mig. Jag försökte lugna ner mig genom att ta djupa andetag och till sist blev jag lugn igen. Framför mig fanns en spegel ganska högt upp så jag var tvungen att ställa mig på tår för att kunna se mig själv. Jag hade inte sett mig själv sedan kriget hade börjat och jag var inte så säker på om jag vill göra det i detta ögonblick. Vågar jag verkligen kolla upp på spegeln?

Det tog tid innan jag på riktigt tog två stora steg fram till spegeln och ställde mig på tå. Jag var rädd och hade slutna ögon. Hela min kropp skakades och jag hade svårt att stå på tårna. Hur ser jag ut egentligen? Stod där framför spegeln ganska länge innan mina ögon helt plötsligt öppnades och framför mig såg jag en liten smal tjej, med kort hår som precis hade börjat växa ut. Ansiktet var blekt som ett lik och jätte smutsigt, jag hade sår överallt.

Jag stod där framför spegeln och inspekterade mig själv jätte länge. Jag kunde inte förstå att det bleka och smutsiga ansiktet tillhörde mig. Allt kändes som en mardröm.

-       Mår du bra, hör jag Sahra ropa på syrianska.
-       Ja, jag mår bra. Jag är snart klar svarar jag henne med en darrande röst.

Jag gick in och duschade och efter mig duschade min syster. Vi klädde på oss med de fina klänningarna Sahra givit oss och sedan tog Sahra oss till en svensk restaurang där vi skulle äta. Jag var jätte hungrig, hade inte ätit på flera dagar men ändå kunde jag inte äta så mycket, jag åt nästan ingenting. Det gick bara inte. Tanken om att det finns folk som svälter där ute gjorde att ingenting gick ner i matstrupen. Det kändes fel att sitta och äta när jag själv visste hur det kändes att vara utan mat.

Efter att ha bott i flyktingshemmet i fem månader bestämde sig Sahra att jag och Maria skulle flytta och bo hos henne.

Sahra har hjälpt mig och min syster så mycket. Vi går i skolan och har lärt oss att prata svenska ganska bra nu.

Det har varit jätte svårt att leva efter allt det hemska vi varit med om. Men jag vet att jag måste kämpa för min systers skull och jag vet att mina föräldrar skulle bli ledsna om jag gav upp.

Jag vet att jag är fri från kriget och att allt det hemska är över, men ändå är det jätte svårt för mig att leva som vanligt igen. Trots att jag flera gånger försökt att gräva ner allt det hemska jag sett och varit med om, går det inte, för det mina ögon har sett kan ingen sudda bort…

Hur länge kommer jag att orka leva utan mamma, pappa och min storebror Kristian? Snälla, kan ingen komma och väcka mig från den hemska mardrömmen?

Daniella Sado